Idag fyller en vän till mig år, och jag vill bara säga grattis, såklart!

---

Det är så kallt, grått och trist nu och det märks att det är höst. 
Man går runt och fryser hela tiden, oavsett om man är ute eller inne.
Funderar på om det är för att det är just höst eller om man kanske börjar bli sjuk. Fast det finns inte tid till det. Inte nu.
Och ingen lust till det heller för den delen, finns så mycket viktigare saker att göra än att ligga hemma och slöa =)
Men ibland är det skönt att ligga där och tycka lite synd om sig själv, och inte göra mer än att kolla på film efter film.

Fast den tiden kommer, antagligen när det är så olägligt som möjligt. Det blir ofta så.
Och man vill vara på benen igen redan efter första dagen, bara för att man inte har tid att vara sjuk.
Men det man frågar sig är om det är så bra att det blir så, även om en sjukdom oftast får det resultatet.

Kroppen säger ifrån när det blivit för mycket, för mycket av någonting som inte är nyttigt för en, och man blir sjuk.
Är det då så dumt att låta det ta den tid det tar? Egentligen inte, kroppen vill bara bli bra igen, komma till rätta.
Känna att den är "back to basic". Att den mår som den ska. Och när allt kommer omkring är ju det bara bra =)

Ibland önskar jag att hjärnan kunde reagera på samma sätt. Känslomässigt. Att den säger ifrån när det blir för mycket.
För det är så svårt att veta själv. Ibland ialla fall, när det känns som en berg-och-dalbana inne i skallen.
Först kommer kicken, sedan rädslan som gör att man bara vill skrika rakt ut och efter ett tag är det ingenting speciellt,
då går allt bara runt och runt på repeat. Kan hända att det kommer några små kickar till, men inget man jublar över.
Är det så det ska vara? Lite smått förvirrande så man lägger det åt sidan och lurar sig själv till att allt är bra?
Eller är det tårarna, som vissa kvällar kommer, som blir slutsatsen på en reaktion?

Hur är det då med hjärtat? Det är friskt och bra bara det slår i takt, eller har det sina brister det också?
Alla säger att man ska lyssna till sitt hjärta, och visst gör man det. Ingen tvekan, det gör ju att man blir glad.
Och alla vill vara glada och lyckliga. Frågan man ställer sig är om det går att lita på.

Den symbios man känner finns mellan kroppen, hjärnan och hjärtat är en sak som imponerar mig.
Samtidigt som den skrämmer skiten ur mig, ibland så mycket att jag rent ut sagt blir livrädd.
Att man inte riktigt vet vad det är man känner, tänker och tycker. Det är lite häftigt. Både på gott och ont.

---

Någonting jag ialla fall vet är att jag är glad, kär och helt galen ♥

---