Nyss kommit hem från minnesstunden för Daniel. Det var otroligt vackert. Fint. Och sorgligt.

Hela kyrkan var fylld av familj, släkt, vänner och bekanta. Ett väldigt tråkigt sätt att träffa många vänliga ansikten på. Man möttes inte utav ett leende, utan av röda ögon fyllda med tårar. Det var tufft, men på sitt sätt vackert och för stunden väldigt fint. Men som sagt, väldigt tufft. Det är ingen rättvis värld vi lever i.
Kändes skönt att krama om min vän och känna närheten och sorgen. Återigen svårt, men vackert.